Nu är det en vecka kvar till beräknad förlossning. Det kan sätta igång nu och det kan vänta på sig i tre långa veckor till.
Jag känner ändå att jag har haft en light graviditet. Jag har jobbat arslet av mig med julsagan under två av de sista tre månaderna. Jag har inte haft några som helst sura uppstötningar, jag har sluppit hemorrojder, svullna kroppsdelar, större viktökning än beräknat och bristningar what so ever. Jag har haft tur och mådde bara illa under en kortare period och lärde mig snabbt vad som triggade igång och vad jag skulle låta bli att äta. Dvs. Soppa, pytt i panna med ägg och köttfärssås. Jag har inte haft några enorma känningar av fogarna, min rygg gjorde ont när jag var som mest aktiv under tredje trimestern men lugnade sig snabbt när jag gick över på semester tre veckor innan BF. Jag har väldigt mycket sammandragningar, men vad gör det när de inte känns någonting?
Vad har jag råkat ut för då?
Speciellt nu på slutet har jag haft hormoner. Eller har jag det? Vad är nervositet över allt som komma skall och vad beror på hormonförändringar? Att jag gråter lättare kan lika gärna bero på att jag inte har en aning när förlossningen sätter igång. Att jag blir irriterad kan mycket väl bero på att jag har en mage i vägen för att bekvämt kunna stapla tallrikar i diskmaskinen. Frustration kan likväl bero på att man inte får flytta på de tunga kartongerna eller handla hundmat i storpack själv. Utöver det så är jag helt ledig och bara går och väntar på att det ska kännas någonting - att det ska sätta igång.
Det jag med säkerhet kan säga att jag drabbats av är en växande mage och att nätterna blir avbrutna av ständigt kissande. Flytningar är inte heller något roligt kapitel så det hoppar vi snabbt över.
Vad kommer jag sakna?
Jag kommer säkert, som alla säger, sakna sparkarna i magen. Det är inte så mysigt just nu när man får en kickspark rakt i revbenet, en rumpa som putar och spänner ut magen eller ett knä som bestämt ska ligga och klämma på samma plats i flera dygn som resulterar i någon slags blåmärkessmärta på insidan. Men det är ju bara pruttar i rymden jämfört med att det lever en liten människa i mig. Som när sig på mig. Som är helt beroende av min kropp. Tänk att det faktiskt fungerar!
Vad förväntar jag mig av förlossningen?
Jag förväntar mig att kunna klara av en stor del av värkarbetet hemma. Jag vill påminnas om att det här är bra - det är positiv smärta! Jag ska bejaka den inte motverka den. Jag vill inte glömma hur man andas för i andningen tror jag att man hittar kontrollen. Jag vill använda lustgas och sedan ta smärtlindringen som jag behöver. Lite orolig är jag för att EDA osv ska dämpa värkarna, men jag har inte känt smärtan än. Det kan ju vara värt det ändå. Jimmy kommer att vara ett enormt stöd och jag hoppas att jag är snäll mot honom..
Att få en helt ny människa upp på sitt bröst måste vara stort, men för mig känns det så långt bort. Jag kan inte ta in att det kommer hända mig och så snart! Det jag verkligen ser fram emot är att få dela upplevelsen tillsammans med den jag älskar och att vi har en massa kärlek över som vi ger till det här barnet. Att få se honom med vårt barn. Mysandes. När han byter blöja. Sovandes tillsammans. Gosandes.
Snart är vi en familj. Jag är livrädd men samtidigt världens lyckligaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar