Som så många andra blogginlägg man hittar här och var på det kära internet så börjar jag med; Oj, så länge sen!
Jag har helt enkelt tappat sugen och varför jag ens skriver det här är för mig egentligen obegripligt. Hur som helst så har jag levlat upp i livet och att hinna med nät-dagbok känns helt enkelt utanför min redan orimliga tidsram. Jag vet att det finns några få som hänger här för bildflödet men i ärlighetens namn så finns det fler bilder på facebook än här och passar inte fejjan så hälsa på oss istället.
Jag har ägnat några minuter åt att fundera över om jag borde ta bort den här bloggen helt och hållet men efter en ytters kort tid så insåg jag att jag skulle radera en enorm mängd tankar som var riktiga vid tidpunkten då de skrevs. För en nostalgiker som mig, som egentligen hellre lever i dåtid än i nuet, blev det alldeles för tufft. Så nu skriver jag något slags avskedsbrev till mig själv och tiden med den här bloggen.
Kanske kommer jag tillbaka. Kanske kommer en framtid där behovet och skrivande terapi är ett behov och då finns chansen, risken, att jag börjar kladda här igen. Men så länge kan ni vara nostalgiska tillsammans med mig och bloggens arkiv. (Ett hett tips är att göra det lyssnandes på Tomas Ledin eller vilken -sommarplåga som helst mellan 2007-2014)
