Ett hem

Vaknade av att en man från Socialen i Arvika ringde mig. Det har jag väntat på en vecka nu men äntligen så ringde han. Jag har inte vågat skriva någonting här innan jag hade mer bekräftat.

Det är nämligen såhär. Min kära lillebror ska flytta hem till oss här på landet. Det behöver han verkligen. Han behöver inte sina kompisar som inte har det bästa inflytandet på honom. Jag menar det är ju redan svårt när man är tonåring, ännu svårare när man inte har bra kompisar. Han måste komma bort, långt bort. Börja se sig själv som en egen individ, med egna val och egna värderingar. Gör han inte det nu kan det vara alldeles för sent. Och jag vill hans bästa.

Han har ju varit i kontakt med soc det senaste året och till en början bodde han hos sin faster, det gick bra men sen blev det ohållbart. Nu bor han på ett gruppboende, men har sabbat lite för sig själv så det funkar inte som det ska fullt ut. Vidare ska han alltså flytta hit, till Sala och jag tror verkligen att det kommer bli en vändpunkt i hans liv. Jag måste bara få honom att förså hur viktig och värdefull just han är. Och att man mår bättre av att ta egna beslut och inte rida på vågorna av andras beslut. Han verkar ha mognat och förstår på ett helt annat vis än tidigare att han måste förändra sig. Det är ju faktiskt hans önskan att han ska få flytta hit.

Vilken härlig tid vi kommer få, när vi får vara syskon på heltid igen. Jag saknar honom och längtar till April!