Herre min gud och skapare, om man nu visste vem det var..

Skulle vara snäll och ta ut Ville på promenad. Åkte ut en bit utanför Sala. jag tänkte vara snäll och låta honom springa lös en halvtimme innan jag var tvungen att börja göra lite mer jobbrelaterade saker. Promenaden går bra tills vi ska tillbaka till bilen. Vi har 20 meter kvar till bilen.

Då får Ville ett helt annat kroppsspråk. Det syns lång väg att han tänker "Nu, nu minsann, ska jag göra någonting jag inte får!" ..och så springer han och jag springer efter. Han löper över ett krön och jag ser honom inte längre. Jag skriker på honom. Han kommer inte. Jag stannar samtidigt som jag skriker. Han kommer tillbaka över krönet. Tvekar, ska han verkligen komma tillbaka eller ska han springa? Han hör på min röst att det här är allvar. Han springer mot mig, förbi mig. Jag tappar allt tålamod jag någonsin suttit inne med. Han springer mot mig igen och jag får tag i honom. Brottar ner honom i leran och sätter på honom koppel.

Varför ska tonåringar vara så oförutsägbara?

Ville när vi kommer hem och precis innan duschen