Lugnaste hunden på min gata

Grannen har öppnat sin dörr för att gå ut med sin hund/ sina hundar. Hundskall fyller hela trappuppgången och hörs in till lägenheten som jag bor i för tillfället. Ville tittar nyfiket upp. Vrider den berömda vridningen på huvudet som bara hundar kan. Reser sig upp. Går mot dörren samtidigt som jag tänkter att det här går aldrig väl. Han kommer öppna sin mun och skälla tillbaka. Gissa min förfåning när han sätter sig ner, tittar på dörren och gör ifrån sig ett litet, litet gnäll. Vrider åter igen på huvudet och bara väntar på att dom ska ringa på dörren och komma in. Men det gör dom inte, skallen tystnar och ville går och lägger sig brevid mig i soffan igen. Lugn som en filbunke.