This feeling inside

Jag kan inte hålla mig borta. Min blogguppehåll blev. Vadå? En dag? Jag skriver så himla mycket för min egen skull att jag inte kan låta bli.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska skriva det här på ett bra sätt med tanke på vilka som brukar läsa min blogg. Men under ett par veckor har jag funderat över mitt liv. Vad jag vill göra. Det som jag kom fram till passade inte alls ihop med hur jag levde. Visst, jag tyckte om mitt liv som det var, men någonting låg under och gnagde.

Jag ville ha frihet. Impuls. Jag är en människa som inte tycker om att tänka efter så mycket. Bara göra. Dra iväg. Bestämma på morgonen; nu drar jag till stockholm!

Jag har levt i förhållanden från jag var 14 år gammal. Det är dags att lära mig ta hand om mig själv. Stå på egna ben. Balansera. Andas egen luft. gå på egna vingliga ben. Även om det är hårt, även om det är svårt. Även om det rimmar illa med frihet när man har hund. För Ville har jag kvar. Han är min ögonsten, min vilde. Han kommer vara med om mycket roligt med mig.

Jag är ledsen att det det blev såhär. Men det är bäst så. Jag känner mig lättad nu. Jag känner mig fri. Jag kommer alltid bry mig om och minnas vår tid tillsammans. Men man måste känna efter när det tar stopp. Och det gjorde det nu. Hoppas att jag inte skadar allt för mycket, att du kan resa dig och komma igen, starkare än aldrig förr. Hitta den rätta. För det är du faktiskt värd, precis som alla andra!