Blodutgitelse

Idag har jag för första gången misslyckats i beskyddandet av mitt barn. Vem var skurken? Jag.

Vaknar av att Clara andas sådär fort som bara hon kan när hon är hungrig i sömnen. Tänker mata lite snabbt och smidigt och tar upp henne i famnen. Då letar sig en välbekant känsla av fukt fram till mina fingrar. Åh nej! Jag märker i mn nyvakenhet; hon har bajsat utanför blöjan. Mycket. 

Jasså, bara att ta henne till skötbordet då. Väl där skriker hon eftersom hon både är trött och hungrig och vi kampas om att få av den bajsbeprydda pyjamasen. Då händer det. Jag slinter med min högra hand när jag tar i för att få av knappen. Min lite för långa nagel drar ett snabbt och precist jack på Claras lilla underläpp som snabbt börjar darra. Gallskriket är inte långt efter och spänningarna runt munnen pressar fram små droppar av blod. 

Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Jag måste trösta henne. I min famn. Nu. Med bajspyjamasen på. 

På något vis lyckas jag med denna manöver och samtidigt ta av hennes pyjamas. Fortfarande är hela sidan av henne full med bajs och det är verkligen är cirkuskonst att trösta och samtidigt hålla mig själv från en dusch. 

Nåväl, efter att ha fått av blöjan på ett ledset barn så har jag inte längre möjlighet att trösta. Bajset måste bort. Återigen på skötbordet. Lyfter upp hennes små ben för att torka ren rumpan från bajs. Plötsligt blir hon tyst, ser mig djupt i ögonen och kissar. 

Jag antar att det var hennes hämnd för min brutalitet.

Nu, en halvtimme senare, ser man knappt skymten av det som nyss utsöndrade flera droppar blod och gav mig det stora dåliga samvetet. Ungen ligger och jollrar och vi ler mot varann. 

Freden har återkommit och friden har lagt sig över morgonen.

ser ni det pyttelilla jacket, som kanske inte ens kan kallas jack?

glad igen, men om möjligt något misstänksam